Kl. 6 e. m. återvände hon på nytt. Lauze-de-Perret satt då till bords med sin familj, men steg genast upp och mottog henne i sin salong. Charlotte förklarade honom då den tjenst hon påräknade af hans välvilja och bad honom föra sig till inrikesministern Garat för att der med sitt anseende söka inverka till hennes fördel vid den ansökan hon der ärnade framföra. Denna Charlottes anhållan hos Lauze-de-Perret var endast en förevändning, på det hon, genom ett längre samtal, så mycket som möjligt måtte kunna skaffa sig upplysningar om allt det, som var henne nödvändigt, för att säkrare kunna hinna sitt mål.
Lauze-de-Perret, som emellertid var angelägen att få fortsätta sin måltid, svarade henne att han ej den dagen kunde föra henne till Garat, men att han påföljande morgon sjelf skulle afhemta och ledsaga henne till ministern. Hon gaf honom då sin adress, tog några steg tillbaka för att aflägsna sig, men hejdade sig åter tvärt och sade med en röst af hemlig förtrolighet, liksom hade hon dertill blifvit bevekt af denne mans redbara utseende och hans döttrars barndom: „Låt mig gifva er ett råd, Medborgare! – Öfvergif conventet, ty ni förmår ej mera uträtta något der, och gå i stället att förena er med edra vänner i Caen.“
„Min plats är i Paris“, svarade han, „och jag lemnar den ej.“ – „Ni gör orätt,“ återtog Charlotte med betydelsefull och nästan bedjande enträgenhet, „tro mig,“ tillade hon i lägre ton, „fly! fly innan morgon afton!“ och med detsamma skyndade hon ut ur rummet. Lauze-de-Perret förklarade dessa ord såsom endast en anspelning på de öfverhängande faror, hvilka dagligen hotade män af hans opinion i Paris. Han satte sig åter ned till bordet och omtalade, att den unga flicka han nyss lemnat hade någonting mystiskt och sällsamt i hela sitt uppträdande, hvilket gjorde att han fann sig föranlåten hålla ett vaksamt öga på henne.
Samma afton stod Lauze-de-Perret upptagen på den lista, som uppgaf namnen på de i Paris ännu qvarvarande Girondisterna, – och å hvilka man numera anbefallt särskild uppmärksamhet. Detta oaktadt hemtade han Charlotte tidigt följande morgon och förde henne till Garat. Ministern mottog dem likväl ej, och kunde ej heller lemna dem företräde förrän kl. 8 på aftonen. Denna motgång tycktes göra Lauze-de-Perret mindre benägen att vara Charlotte till tjenst, ty han föreställde henne, att, såsom varande redan natten förut antecknad bland de misstänkte, hans protection framdeles måhända snarare skulle kunna skada än gagna henne, och att hon dessutom ej försett sig med den väns fullmakt, hvarförutan alla hennes bemödanden troligen skulle vara fruktlösa. Charlotte invände föga häremot och skildes vid Lauze-de-Perret utanför porten till sitt hôtel. Hon låtsade först gå ditin, men återvände strax, då hon ej längre såg sig bemärkt af sin ledsagare, och skaffade sig nu reda på vägen till Palais-Royal. Der ingick hon i trädgården ej såsom en vanlig fremling, den der kommer för att betrakta alla dervarande märkvärdigheter, utan som en person, den der har en angelägen affär att uträtta, och derför ej vill förlora en minut. Hon sökte med ögat en knifsmedsbutik, fann en sådan och köpte der en dolk med elfenbensskaft, hvilken hon betalte med 3 franc, gömde den i sin barm, utgick åter med långsamma steg i trädgården, och satte sig ännu ett ögonblick på en af de emot arkaderna stödda stenbänkarne. Ehuru fördjupad i sina allvarsamma betraktelser, förströdde henne likväl ännu här åsynen af barnens lekar; somliga sprungo jollrande framför hennes fötter, och andra lutade sig till och med förtroligt mot hennes knän; deras oskyldiga anleten aflockade henne ännu här ett sista leende.
Sedan emellertid Charlotte af tillstötande omständigheter förlorat ett par af de tillfällen hon ärnat begagna, för att mörda Marat, beslöt hon använda list för att råka honom. Hennes första tanke hade varit, att vid något offentligt tillfälle gå honom rakt på lifvet och mörda honom under allas ögon; men när hon nu ej längre tilltrodde sig hafva tid att invänta ett dylikt ögonblick, utan numera nästan lömskt måste söka nalkas honom, föreföll henne redan detta sätt anstötligt för den naturliga ädelheten i hennes själ. Dessa voro de första qval, som träffade hennes samvete och blefvo hennes första straff.
För att således råka Marat, tillskref hon honom ett bref, som hon aflemnade vid porten till det hus, der „l'ami du peuple“ (så kallade han sig sjelf) bodde. „Jag kommer från Caen,“ skref hon, „eder brinnande kärlek till fäderneslandet låter mig förmoda, att ni med begärlighet skall mottaga underrättelser om alla de olyckor, som tima i denna del af republiken. Jag skall infinna mig hos eder kl. 1 i e. m.; haf derföre godheten mottaga mig; jag skall sätta er i tillfälle att göra en stor tjenst åt Frankrike.“ På sagde tid begaf hon sig åter till hans hus, men blef ej insläppt. Hon lemnade då till portvakterskan en ny biljett, som antydde än mera ifver att få delgifva honom sina underrättelser, och hvari hon begärde att få tala med honom emellan kl. 7 och 8 på aftonen. Utan att nu afvakta något vidare svar, lemnade Charlotte sitt hôtel kl. 7 klädd med mera omsorg än vanligt, för att derigenom liksom lättare kunna göra sig de personer bevågna, som vakade öfver Marats säkerhet. Ingen blekhet, ingen darrning i rösten förrådde hos henne den dödens lie, som hon nu medförde. Marats boning framställde så att säga ett prof på sjelfva högmodet i hans fattigdom. Han bebodde första våningen i ett hus vid rue des Cordeliers, som sedermera utgjorde huset n:o 18 vid gatan „l'Ecole-de-Médicine“. Oordningen och osnyggheten i hans rum gick utöfver alla gränser. Det tycktes som om dess herre, då allsmäktig öfver hela nationen, härmed ville säga till de besökande: Betrakta folkets vän och föredöme! han har för dess skull, hvarken ändrat bostad, klädsel eller lefnadsvanor“! Hans hushåll var ej i bättre skick än den fattigaste handtverkares; det fruntimmer som skötte detsamma, hette först „Catherine Evrard,“ men man kallade henne nu Albertine Marat, sedan „l'ami du peuple“ gifvit henne sitt namn och tagit henne till maka „un jour de beau temps à la face du soleil,“ efter Jean-Jacques Rousseau's exempel.
När Charlotte nu för tredje gången anlände till Marats port, vägrade portvakterskan henne återigen inträde, men nu var hon besluten, att af intet vidare låta afskräcka sig. Hon gick derföre in genom porten, oaktadt portvakterskans högljudda protester, och hade redan hunnit några steg uppför trappan, då Albertine öppnade en dörr och i vresig ton förbjöd Charlotte att komma vidare. Denna sökte med bedjande undfallenhet blidka den uppretade Albertine, men hon blef i stället allt mer uppbragt, och for så stormande ut emot Charlotte, att detta oväsende slutligen framträngde till det rum, der Marat befann sig. Han anade då genast att den besökande borde vara samma obekanta fruntimmer, som förut under dagens lopp tillskrifvit honom de tvenne biljetterna, och ropade derföre med befallande röst att man skulle låta henne komma in. Albertine, som då ej längre vågade sätta sig häremot, efterkom, ehuru med misstroende och en viss grad af svartsjuka, genast befallningen, införde den unga okända och drog sig derefter tillbaka, likväl lemnande dörren halföppen. Rummet var svagt upplyst och Marat låg i badet, öfverhöljd af ett ruskigt och af bläckplumpar nedfläckadt täcke, samt med endast hufvudet, axlarna, öfre delen af bröstet och högra armen öfver vattnet. Under denna för hans kroppskrafter så behöfliga hvila, tillät han sig dock ingen hvila för sin själ, ty på en illa hyflad bräda, som låg tvärs öfver badkaret, voro massor af öppnade bref och pappersluntor utströdda. Han höll pennan i handen, då Charlotte trädde in, och det papper, hvarå han höll på att skrifva, innehöll en motion till conventet, hvaruti han begärde landsförvisning för de sista i Frankrike då ännu tolererade Bourbonerna.
Intet af denne mans drag voro af den beskaffenhet att kunna tjusa en qvinna. Hans hår, tofvigt och sträft, var omknutet med en smutsig näsduk; pannan var tillbakalutande, ögonen gemena, munnen bred och vidrigt hånande, och om Charlotte derför vid sitt inträde undvek att fästa sin blick på honom, af fruktan att röja sin vedervilja vid hans åsyn, så torde väl detta förefalla mindre underligt.
Stående och med nedslagna ögon, afhörde hon derför Marats fråga om tillståndet i Normandie. Hon svarade temligen ledigt och gaf, så vidt möjligt, åt allt det hon sade just den färg, hon trodde vara den lämpligaste, för att smickra demagogen. På tillfrågan uppgaf Charlotte namnen på de till Caen flyktade deputerade, och sedan Marat antecknat sig dessa namn till minnes, sade han: „godt, inom 8 timmar skola de alla vara guillotinerade!“ Det behöfdes ej mer än dessa ord, för att besluta Charlotte att i nästa minut sända honom dödsstöten.
Marat hade derföre knappt hunnit uttala denna dom, förrän hon oförmärkt framsmög dolken från sin barm, och stötte den med öfvernaturlig styrka ända till skaftet i hans hjerta. Ögonblicket derefter drog hon det blodiga vapnet ur hans bröst och lät det falla på golfvet. Marat hann endast 2 gånger utropa: „Hjelp! hjelp!“ förrän han sjönk tillbaka och var – död!