Vid Marats nödrop skyndade Albertine jemte hans tvenne tjenstehjon in i rummet, der nu den man låg liflös, med hvilken en Tiberius, en Caligula eller en Nero knappast skulle vågat rivalisera. Då Charlotte hörde dem nalkas, hade hon instinktmessigt sökt gömma sig bakom fenstergardinen, men det genomskinliga tyget röjde henne snart. Drängen Laurent Basse grep då genast en stol, hvarmed han tilldelade henne ett slag, som fällde henne till golfvet. Albertine störtade öfver henne och trampade henne under sina fötter, och vid allt detta buller inrusade husets öfriga innevånare, för att efterhöra hvad som stod på. Oväsendet tilltog; förbigående stannade utanför på gatan, kommo uppför trapporna och öfversvämmade snart hela huset, samt fordrade under ursinniga rytanden och hotelser, att mördaren genast skulle utlemnas, på det man ögonblickligen måtte få hämnas dens död, som af hopen nästan dyrkades som en Gud. De i grannskapet varande nationalgardisterna skyndade till stället, och lyckades till en början någorlunda stilla det växande raseriet. Fältskären anlände och försökte hämma det ännu utströmmande blodet, men allt var fåfängt; vilddjuret hade slutat, och det rödfärgade vattnet syntes liksom vilja visa de närvarande, att den i lifstiden så blodtörstige i verkligheten också nu sjelf skulle få dö i ett sannskyldigt haf af blod. Man upplyftade honom slutligen ur badkaret, och nedlade blott en liflös kropp på hans säng.

Charlotte Corday hade emellertid upprest sig. En spetsgård af bajonetter hade största möda att kunna tillbakahålla folkmassan, som hvarje minut trängde allt hårdare på, för att få sönderslita henne. En massa löst qvinnfolk hade trängt sig upp och omgåfvo den, likt en förtviflad tigrinna, rasande Albertine, som oupphörligt ville slita sig lös från dem och störta sig öfver Charlotte. En fanatisk „Cordelier,“ vid namn Langlois, hade upptagit den blodiga dolken och skrek och hotade om hvartannat, för att söka ett tillfälle att få stöta den i Charlottes hjerta. På allt detta var hon dock beredd och betraktade således med stadig och fast blick alla dessa så hotfullt höjda vapen och händer. Hon tycktes endast röras af Albertines sönderslitande skrik, hvarför det också smärtade henne, att sålunda hafva varit tvungen genomborra tvenne hjertan, på det hon med säkerhet skulle hafva lyckats träffa det ena. När folket här under ett ögonblick så häftigt rusade till, att det nära lyckats rycka Charlotte från de henne omgifvande gendarmerna, sade hon: „bry er ej om att försvara mig, utan kasta mig hellre ut till dessa ursinniga, ty då de kunna sörja så, äro de också värdiga att blifva mina bödlar.“

I detsamma inträdde några myndigheter, för att medan hon ännu var qvar i Marats hus, anställa de första förhören. De stannade förstummade af öfverraskning vid anblicken af så mycken ungdom och skönhet, så mycket lugn, och så stor beslutsamhet! Charlotte tycktes genom sina svar så framställa sin handling inför sina domare, att dessa, ehuru med det hemska blodsdådet ännu under sina ögon, likväl nästan påtvungos deltagande för mördaren! Hon afgaf med klar, stadig röst, samt med lugn, tydlighet och eftertanke alla svaromål. Sedan protokollet blifvit upprättadt och den första ransakningen sålunda slutad, förordnade man att hon skulle föras till fängelset „l'Abbaye“, emedan detta låg närmast Marats bostad. De, som förut förhört henne, anställde nu här ett nytt förhör med den unga flickan, hvarvid man lät visitera henne, och påträffade då fodralet till den dolk, hvarmed hon mördat Marat: „Igenkänner ni detta?“ frågade man henne. „Ja!“ „Hvad har föranledt er till detta brott? Uppgif för oss de personer, som tillrådt er dertill? Hvar har ni förskaffat er dolken?“ – och på alla dessa frågor svarade hon utan omsvep, men på samma gång med en röst så klangfull, tydlig och klar, att hennes domare flere gånger sågo på hvarandra, utan att rätt veta, om ej det hela vore blott en ryslig dröm. Alltjemt hoppades de likväl ännu kunna uppspåra någon medbrottsling, som, enligt deras öfvertygelse, måste hålla sig gömd bakom så mycken enkelhet och skönhet. En bland dem, vid namn Chabôt, och som isynnerhet var missnöjd med de resultater dessa begge undersökningar gifvit vid handen, tycktes nästan med ögonen vilja sluka den framför honom stående unga flickans hela varelse, då han härvid trodde sig märka ett hopviket papper, som med en knappnål var fästadt vid hennes barm. Blixtsnabbt utsträckte han derföre sin hand för att fatta det. Papperet, som innehöll ett upprop från Charlotte till hela franska nationen, hvaruti hon uppmanar den till enighet och att, liksom hon, söka straffa alla tyranner, hade hon emellertid helt och hållet glömt att hon bar på sig, hvarföre hon i Chabôt's både blick och armrörelse trodde sig se en för hennes ärbarhet sårande förolämpning. Som hennes händer voro sammanbundna bakom henne, kunde hon således ej med deras tillhjelp värna sig emot den skymf, som hon trodde han ämnade henne, utan gjorde hon derföre ögonblickligen, med ett uttryck af fasa och afsky, en så häftig tillbakadragande rörelse med kropp och axlar, att skärpet kring hennes klädning sprang upp, hvarigenom hennes hals blef bar. Hon blef ett ögonblick förvirrad, men i det nästa lutade hon sig snabbt som tanken och böjde sig nästan dubbel, för att undan de närvarandes ögon sålunda söka gömma den blyga qvinnlighet, som af blotta dagsljuset skulle känt sig sårad. Också tycktes de annars så hårda männen ej blifva alldeles känslolösa för de qval den kränkta blygsamheten nu lät henne erfara, ty då hon bad att man skulle frigöra hennes händer, på det hon måtte kunna hopfästa sin klädning, skyndade de rörda att efterkomma hennes begäran. Medan händerna nu voro lediga, och sedan hon fått tillfälle åter hopfästa sin klädning, begagnade man ögonblicken för att låta henne med egen hand underskrifva den bekännelse hon gjort. De rep, hvarmed hon varit bunden, hade på hennes armar qvarlemnat djupa fåror och blånader, hvarför hon, då fångvaktarn ånyo skulle binda henne, bad att få nedvika sina manchetter, för att derigenom bespara sig denna smärta. Då hon för domrarne visade sina illa åtgångna händer och framställde denna anhållan, voro såväl hennes ton som bedjande åtbörder sådana, att Harmand, en såsom åhörare ditkommen deputerad, ej längre kunde tillbakahålla sina tårar, utan måste aflägsna sig för att dölja dem.

Charlotte Cordays nyssnämnda adress till franska nationen, finns ännu i enskild mans ägo. Den är skrifven af hennes egen hand och viken i åtta delar, för att taga så mycket mindre rum i hennes barm, och ännu kan man se tydliga märken efter den knappnål, som hållit den fästad vid hennes klädning. Mot slutet af denna adress, citerar hon en vers ur Voltaires „mort de César,“ hvilken i öfversättning lyder sålunda:

„Må denna bragd ock inför hela verlden

Bli mål för dyrkan eller tadlets hot,

Min ande föga rör om minneshärden

Åt mig skall gömma ära eller knot.

Som god medborgare och fri, min pligt

Var nog; allt annat hade mindre vigt,