En skur, som törsten uti mullen släckte,
Och ned från fästets blåa bäddar flöt
En ström af strålar, hvilka lifvet väckte.
Nu ingen blomma känner sig så arm,
Att hon af ljusets blick söks opp förgäfves,
Och intet frö så trycks i jordens barm,
Att spårlöst af dess mörker det förqväfves.
Och fågeln återfår sin glömda röst
Och stämmer opp naturens glädjevisa,
Och nya känslor uti menskans bröst