En lycklig mor till barnens fröjd det sändt,
Och deras glada blickar sågs det vända.
Till sig allena ifrån brasans sken,
Som halmen öfver golfvet bredd belyste.
En duk på bordet syns, fast grof, men ren,
Och rent det ringa bohag hyddan hyste.
Vid bordet öfverst sitter tyst en far,
Hvars lockar tidigt grånat af bekymmer,
En tår uti hans öga står så klar,
Men bort från barnens syn hans hand den gömmer.