Men engeln talar: gamle, du som haft
Försyn att be om hjelp, fast krämpor tärde
Din för ditt land i striden brutna kraft,
Och troget dig och alla dina närde.
Ditt fosterland ej skåda kan din nöd,
När åldern nalkas dig, men tacksamt sänder
Sitt skrifna löftesbref om dagligt bröd;
Glad lägger jag det nu i dina händer.
Och nu uppflammade med solklart sken
Den låga, som i spiseln sakta brunnit,