Men innan gubben ordet fann, har ren
Den trodda engeln ur hans syn försvunnit.
Stum ser han länge emot dörren än,
Tills så med bruten röst han ändtligt talar:
Du ädle, och jag dig ej kännt igen,
Som upp dock vuxit här i dessa dalar!
Hur mången gång jag såg dig ren förut
Ej blott i lyckans salar glädje sprida,
Men genom hyddans dörr gå in och ut
Och hemta tröst och hjelp åt dem, som lida.