Dig ömmade, att under brist och nöd
Den gamle knekten se till slut dock digna,
Hvar gång jag bryter det mig räckta bröd,
Jag dig med fosterlandet skall välsigna.
Lll.
Honom älskade hon.
Hon hörde till Hispanias sköna land,
Till Andalusias vackra blomsterstrand,
Der var hon född, ja der,
Ej här;