Innehåll.
| Pag. | |
|---|---|
| –a–g. | |
| Tistelns blomma | [1]. |
| Olika tårar | [107]. |
| A–ï–a. | |
| Vid Marie Linders graf | [12]. |
| Störd morgonfröjd | [39]. |
| Till Ida Basilier | [69]. |
| Vid svalornas aftåg | [114]. |
| Fr. Berndtson. | |
| Om hösten | [10]. |
| Strid och frid | [28]. |
| Med en bukett på Emmys födelsedag | [62]. |
| Richard Björkstén. | |
| Epilog till Börjessons „Erik den 14:de“ | [32]. |
| Charlotte Corday | [76]. |
| Fredrik Cygnaeus. | |
| En stupad förpost | [4]. |
| En liten prolog till ett litet Spektakel | [108]. |
| e *** | |
| En fråga | [22]. |
| Vid Karl Collans graf | [45]. |
| Till Rosina | [60]. |
| Konstnärens kärlek | [71]. |
| Barnaskor | [116]. |
| Moritz Hornborg. | |
| I en ung flickas minnesbok | [73]. |
| Gabriel Lagus. | |
| Till Dagmar | [29]. |
| Theodor Lindh. | |
| Anna | [19]. |
| Slottet vid hafvet | [58]. |
| Lll. | |
| Spegla dig | [7]. |
| Till en silfverbrud | [23]. |
| Den rätta stunden | [42]. |
| Veteranen i Backstugan | [110]. |
| Nanna. | |
| Elfdrottningens råd | [65]. |
| W. N–m. | |
| Källan | [21]. |
| Vårblomman | [74]. |
| Honom älskade hon | [113]. |
| Percival. | |
| Tiden | [47]. |
| –rl–rl. | |
| En tår | [17]. |
| Den tidiga grafven | [25]. |
| Sjung | [54]. |
| Hemlängtan | [63]. |
| Z. T. | |
| Newa | [14]. |
| Hafvets flicka | [51]. |
| X. | |
| Egoisten | [9]. |
| Vi behöfva vår | [27]. |
| April | [55]. |
| En gnista | [68]. |
| Å. Ä. Ö. | |
| Farväl | [34]. |
Tistelns blomma.
Borta på heden, der sanden öfverallt stack fram och endast några sparsamma ljungqvistar bundo den, vid randen af mon, der de urgamla furorna stodo så höga och allvarliga och susade för vinden, der syntes en gammal, enstaka stuga. Den var helt liten och endast några, öfver dörren emot taket lutade, smala ungträdsstammar utgjorde förstugan der utanföre. Vid ena sidan af stugan hade man hackat opp ett litet potatesland, och snedt var det, men det var ock den enda odlade jordfläck, som syntes så långt ögat kunde nå. Endast furornas stammar till tusendetal syntes allt bakom hvarandra, så att blicken gick vilse emellan dem. Åt andra sidan låg den vida, sandiga heden, der blott ljungen växte och trifdes.
Stugan hade ett litet fenster, fyra handstora rutor voro af glas och lika många felades, men i stället voro trasor instoppade i öppningarna.
Vid hörnet af stugan stod en tistel. Icke var den just frodig, men den var ändå temmeligen grön. Den såg rigtigt ut, som om den skulle tänkt: „det vore allt bra roligt att vara en fager blomma, men när man är skapt till att vara tistel, så måste man ju vara en tistel.“
Vid stugans dörr satt en liten flicka och lekte. Det lilla lintyget, det enda plagg, som hon hade på sig, var helt kort och snäft, men det tänkte hon alls icke på. Hon byggde en gärdesgård af stickor och planterade ljungqvistar derinom, och det var trädgård och grant.
Den lilla flickan radade ifrigt sina ljungqvistar och hade snart fullplanterat sin trädgård. Då såg hon opp och vid stugans knut lyste emot henne någonting rödt. Hon sprang dit och ropade till i glädje:
„Mor, mor! kom och se en blomma, se, vi ha en blomma!“
Tisteln hade slagit ut sin röda blomma och i glädjen dansade hon omkring den, utan att alls bry sig om att hennes lintyg var så kort och så snäft. En blomma, se, det var något, det. Greta lilla hade ju knappt sett andra sådana än ljungens.