Men nu kom en hel herre åkande. Öfver mon går väg allestädes hvar man än vill köra. Det var trädgårdsmästaren från herrgården. Han hade till vexthuset fått många slag af nya vexter och ibland dem utländska arter af täckt blommande ljung. Han kom för att tillsäga om, att folket i den gamla stugan skulle samla god och fin ljungjord, för att dermed fylla krukorna åt de rara, fremmande vexterna.
Vid den lilla stugans dörr stannade trädgårdsmästarn, såg sig omkring och skakade på hufvudet, och hans blick fästades af tistelblommans röda färg.
„Minsann,“ sade han, „tror jag icke att de ha' blommor här.“ Han tog några steg framåt, men såg snart att det blott var en fattig tistel, och så trampade han ned den, ryckte opp den och kastade den långt bort i det han sade:
„Ja, se, det var blomma, det!“
Men lilla Greta stod häpen, stirrande på den fremmande herren, och först när han gått bort, började långsamt den ena tåren efter den andra att trilla utför de små, bruna kinderna. Slutligen lade hon sig ned på marken, med hufvudet på mullen der tisteln stått, och gret bittert.
Men trädgårdsmästarn satte sig upp i schäsen och for bort helt nöjd; han hade ju utrotat en stygg tistel.
–a–g.
En stupad förpost.
Midt i en vinter, hvilken ej blir af,
Din lefnads vår frös bort, och blott en graf