Står redd att inta vårens, sommarns rum.
Din lyra som din scen är evigt stum.
Och det fanns dock i dig så mycket lif,
Som ödmjukt bad till Gud Allsmäktig: Gif
Åt hvad, som bäst sig rörer i mitt bröst,
Det godas värma och det ädlas röst.
Och ofvan prosan af hvardagens hed
Hans känsla mellan sångens blommor gled;
Der andades en oskuld utan flärd,
Så mild som flägten från en bättre verld.