Allt speglar du med samma stolta tystnad,
Som nyss du speglat ödemarkens tufvor.
Du rena jungfru, du, hvars böljor blicka
Som himlens blå, så oskuldsfulla, glada,
O, hvilken drägg har du ej nödgats dricka,
Förrän du får i hafvets svalka bada.
Dock stundom, när dig vestanvinden harmar,
I vrede dränker du den stora staden
Och lindar dina fruktansvärda armar
Kring kejsarstoderna och pelarraden.