Så qvalet mist sin udd, och fröjd
Ej mera fröjda kan.
Ack, stackars barn! Så hopplöst böjd
Jag mången, mången fann.
Dock nej! – Allt älskligt, skönt och godt
Djupt i ditt hjertas grund
Skall vecklas ut och vexa blott
För hvarje bitter stund,
Och skön, som i din ungdoms vår,
Du stå vid slutadt lopp