Med löften dock så ljufva och så rika,
Och färg och mål snart sinnet bytte om,
Och dans och lek för pligten måste vika.
Sen har från nöjets rosenströdda väg
Med hvarje år allt längre bort du vikit,
Men maka, moder! denna dag oss säg,
Om lifvets löften någonsin dig svikit?
Din egen vår väl längesen har flytt,
Och kindens rosor bleknat bort med åren,
Men blommor vuxit kring dig städs på nytt,