Och allt ännu du står som midt i våren.
Hur rik du är, som få på denna jord,
Och rikedomen heter: barn och blomma,
På dig besannas så det gamla ord,
Att de dock äro lifvets fröjd och fromma.
Den skatten, o, hvad är den dig ej värd!
Den köptes ju med lida och försaka,
Men hafva hjertat fullt, fast blek och tärd,
Det kan blott, liksom du, en mor och maka!
Ja, kärlek, högsta kärlek är den lön,