Som blef af ödet mig beskärd?
Skall åt din kalla, hvita skrud
Mitt hjertas rosor bli en gärd?
O graf, så kall, så lugn, så tyst,
Så djup, så vemodsfull är du!
Mitt hjerta längtar dock att, kysst
Af kärlek, klappa högt ännu!
Och lifvet är så skönt, så ljust,
Så fullt af kärlek, hopp och fröjd.
Min själ af verldens skönhet tjust,