Hvi blef, o död, du trogen blott?
Att vissna redan i sin knopp,
Det blef min lefnads blommas lott.
Så skynda då min sorgsna mö
Och gif mitt svaga hjerta frid!
Uppå dess sår din vallmo strö,
Att det må hvila från all strid.
Fort! slut mig fast uti din famn,
För evigt, oupplösligt din!
Kom, skynda, skynda dystra hamn!