Du vän, som gerna lust åt mig förunnat,
„Den stafven lust;“ men endast smärtans staf
Oss säkrast stöder, då vi vandra af
Mot målet: himmel, evighet och graf!
Du, – du bor djupast i mitt hjerta, Hanna,
Ty du mig älskat ock i sorgens dar!
Ni varma tårar, ej ni viljen stanna, –
Ack, hjertats källa strida tårar har, –
Som säga åt min vän, hur' ljuft det var
Att henne äga än för själen qvar.