Hon bad med blicken, som ej andra be!
Farväl och tack! jag henne här vill ge.
Hon har förstått mitt svaga hjertas saga
(Jag biktat mig af egen håg och drift.)
Hon log i tårar, – det var hennes aga,
Den sagan väfd af blomdoft var och – gift;
Men hon mig läsa bad den höga skrift,
Som renar ifrån synd i jordens grift.
Nog har du gjort, du vän, allt hvad du kunnat
För själ och hjerta, – för min samvets ro!