Ur purpurkantad molnpaulun
Står Phœbus med ett hopp
Och väcker Herta, kära frun,
Med varma kyssar opp.
Och se! nu blir det lif i spelet!
Kung vinternatt laggt ner befälet.
Den unga Flora tar bestyr
Med mor sins toilette,
Och brodren Vestan, – munter fyr,
Alltren en smula sprätt, –