Gör tusen puts och skälmska miner
Åt husets nymfer, små Undiner.
Till Skogsfruns sofgemak han sen
Styr kosan under sång,
Nå, visst blir nåden brydd, då än
Hon saknar sin „chignon“,
Men grön hon gör sig dock på stunden
Och bjuder ungherrn ut till lunden.
Hvad lif och vakenhet der rå!
Der byggs, der väfs, der spinns,