Kysst och blomsterkrönt utaf de sköna
Far han åter, full af lefnadslust,
Och sitt namn i djerfva drag inrister
Uti isens glas, som mer ej brister.
Men den tredje trodde sig mest klok,
Säker vill han blifva för all fara,
Och ännu en dag med färden spara.
Dagen kom, men med sitt hvita dok
Vintern redan hunnit stelnad bölja,
Hunnit hoppets gröna öar hölja.