Och börja sedan sin dystra väg,
Och gifva henne, hvad som är värre,
En kall, föraktfull tyrann till herre,
Som icke röres af hjertats tårar,
Som icke smekes af skönhets vårar,
Men vandrar framåt sin jemna stråt
Bland sorg och fröjder, bland skratt och gråt.
Med sin slafvinna invid sig bunden
Han vidtog genast den dystra runden
Tillbaks till källan, der hon upprunnit,