Han fick nu göra bekantskap med de heliga Guds män, vars bilder det Gamla testamentet så levande framställer för oss. Han läste om Josef, om Samuel, om David och Daniel, och en längtan föddes inom honom att kunna likna dessa i deras gudsfruktan, deras tro och tillit till Gud.
JOHAN MED BIBELN UNDER ARMEN.
När han läste om Samuel, som redan vid sin födelse blev avskild till Herrens tjänst, och som sedan blev en Herrens präst och profet, kom med ny styrka över honom den där tanken, som han i hemlighet burit på, allt sedan den dagen, då prosten sagt, att det kunde bli något av den pojken, om han fick studera. Den tanken, att han en dag skulle bli präst och få läsa så många böcker han någonsin ville, blev allt starkare.
När sommaren kom, fick Johan komma till herrgården och valla fåren. När han då gick därute på fälten ensam med fåren, sysslade hans tankar oftast med berättelserna han läst i Måns stora bibel. Han tänkte på David, som också varit en fåraherde, men som blev en stor och mäktig konung. Samme Gud, som var mäktig att av den ena herdegossen göra en konung, var väl ock mäktig att av den andra herdegossen göra en präst. Så tänkte Johan.
Ofta böjde han sina knän därute i ensamheten och omtalade för Gud sitt hjärtas önskan. Under denna sommar, då Johan gick i vall med fåren, lärde han att bedja, såsom han aldrig förut gjort. Han kände, att han talade till en, som var honom nära och hörde hans bön.
En dag fram på sensommaren hade Johan som vanligt på kvällen fört in fåren i fårstallet. Han skulle just stänga igen den stora porten, då det övre gångjärnet lossnade på den ena av de stora dörrarna. Den tunga dörren störtade ned och föll över Johan, som ej hann att springa undan. Ett par karlar, som voro i närheten, hörde braket och skyndade dit. Med stor ansträngning lyckades de lyfta upp dörren och befria Johan. Han försökte kravla sig upp på benen, men det gjorde så förskräckligt ont. Han kunde ej alls stödja på det högra benet, det var avbrutet uppe vid höften.
I hast ställdes nu i ordning ett åkdon, och så fick Johan fara den en mil långa vägen till klockarfar i grannsocknen, som var känd för sin skicklighet att sätta ihop avbrutna armar och ben. Med benet ordentligt spjälkat och ombundet skjutsades Johan så hem till Skogstorp, där han nu måste ligga stilla i sin säng, till dess benet blev läkt igen.
Nu blev det en lång och plågsam tid för Johan, men det var något, som förtog ledsnaden för honom — han hade ju nu tid att läsa. De gamla böckerna togos åter fram, men när Johan läst dem, längtade han efter mer.
Just som han så låg där och trånade efter något att läsa, öppnades dörren, och grannen Måns trädde in med sin stora bibel under armen.