— Ja, jag vet. Men nu är det så, att min äldste son Wilhelm skall beredas för gymnasiet, och jag har fördenskull anskaffat en informator, som skall läsa med honom här hemma under ett års tid. Nu tror både jag och magistern, att det vore bra för min gosse, om han hade en kamrat till sällskap i studierna. Wilhelm tänkte då genast på Johan, som han lärt känna både i skolan och under nattvardsläsningen. Alltså är mitt förslag detta: Vill ni låta Johan komma hit till prästgården och läsa tillsammans med Wilhelm? Böcker, mat och husrum skall han få, och tukt och förmaning även där så behöves.
Johan stod som en drömmande. Var det verklighet detta, att han nu skulle få börja läsa — läsa på allvar. Vad skulle nu far svara? Men fader Johannes satt tyst och såg fundersam ut.
— Nå, vad säger ni om mitt förslag, återtog prosten, när varken far eller son sade ett ord.
— Vad annat kan jag säga, vördig prosten, än stor tack för en sådan godhet mot min pojke. Det är bara en sak jag tänker på. Om han nu får börja att studera och liksom får smak på kunskapens bägare och han sedan inte kan få fortsätta, då blir det kanske bara svårare för honom, än om han aldrig fått börja därmed.
— Kommer dag, så kommer råd, säger ju ordspråket. Låt honom börja, så få vi tänka på fortsättningen sedan. Men vad säger du själv om det här förslaget, Johan.
NU SATT HAN VID SITT SKRIVBORD.
Denne ville svara, men sinnesrörelsen kvävde orden, innan de kommo fram, och stora tårar stodo honom i ögonen.
Prosten förstod honom gott. Han gick bort till honom, klappade honom vänligt på huvudet och sade: