Nu flammar brasan på hällen. Jag sitter i lugn och lä i skymmande vinterkvällen. Då kryper du upp i mitt knä och sätter dig där tillrätta och ber mig så vackert: berätta. Då väljer jag ut det bästa, jag minns av saga och sång, Se'n själv jag som barn fick gästa i sagornas land en gång. Då täljer jag dig en saga om mandom och morske män, som fjärran i härnad draga och komma med ära igen. Jag täljer om ung prinsessa med krona på lockig hjässa. Hon länge fick sitta och bida, tills riddar'n med frejdigt mod drog svärdet ur gyllene skida och krävde drakarnas blod. Så sitter jag och berättar, vad minnet har i behåll av sagor om dvärgar och jättar, prinsessor och drakar och troll. Och brokigt sig bilderna måla för blickar, som glänsa och stråla. — Din barndoms saga skall sluta som alla sagor en gång. Ack, finge du gåvan att njuta fast vuxen av saga och sång!
Novir.

Vallflickan och rövaren.

Saga för Snövit av Alfred Smedberg.

ångt, långt inne i djupa skogen låg ett gammalt slott. Egentligen var det bara ruinerna av ett slott, för det var så gammalt och förfallet, att ingen människa hade kunnat bo i det på mer än hundra år. Då kan man veta, hur skröpligt det var.