— Nå, kom då hit i morgon med guldet, så ska jag hjälpa dig.
Rövaren blev glad, och följande morgon gick han till häxan med en hel skäppa guld.
— Det var hederligt av en rövaregubbe, sa' häxan. Här ska du få en flaska med en trolldryck, som jag kokat ihop åt dig. Om du kan narra flickan att dricka litet av den, så glömmer hon bort sin Gud. Då upphör hon också att bedja sina morgon- och aftonböner, och då försvinner änglavakten.
— Tack ska du ha, gamla trollpacka! sa' rövaren.
— Tack själv, ditt leda åbäke! svarade häxan. Men det var sant. Du måste vakta flickan mycket väl, så att hon inte kommer nära intill någon tornglugg, som är vänd mot kyrkan. För om hon får höra klockorna ringa, så återfår hon sitt minne. Då beder hon till sin Gud, och då har du inte längre någon makt över henne.
— Var du lugn, grinade rövaren. Jag skall nog vakta henne.
Och så gick han till betesmarken, där Helfrid satt bland sina får och stickade strumpor. Han började prata med henne så vänligt han kunde, och så tog han upp sin flaska och drack en klunk. Han var inte rädd för att glömma Gud, han.
— Man blir så rysligt törstig i den här värmen, sade han. Vill du inte smaka min goda hallonsaft? Jag skall slå en tår i din mugg, som du har där bredvid dig.
— Nej, tack, tack! sade Helfrid. Jag har friskt vatten i en källa där borta i skogskanten.