— Det kan väl vara, smilade rövaren. Men saften är så god, och så släcker den törsten mycket bättre. Drick du! Det är dig så innerligen väl unnat.
Och så fyllde han muggen ända till brädden.
Flickan började fundera på saken. Hon kände sig ganska törstig, för det var tryckande varmt, och rövaren såg nu inte alls elak ut, tyckte hon. Det vore kanske illa att göra honom förargad med att säga nej till bjudningen. Hon tog emot den fyllda muggen och förde den till läpparna.
Då var det som om någon hade viskat i hennes öra:
— Drick inte! Det är synd att göra det, som en ogudaktig människa vill locka dig till.
Helfrid visste alls inte, att det var hennes skyddsängel, som viskade detta till henne, ty hon såg inte de båda änglarna. Hon tyckte det var bara pjåsk och blev nästan lite förargad.
— Vad var det för en dum tanke jag nu fick? sade hon för sig själv. Inte kan det väl vara någon synd att dricka, när man är törstig, fast det är en rövare, som bjuder.
Och så smakade hon på trolldrycken. Den var både frisk och söt, och hon fick en sådan begärelse efter den, att hon tömde muggen ända till bottnen.
De två änglarna sänkte sina huvuden i sorg. De hade inte kunnat hindra flickan från att dricka, eftersom hon själv ville det. De hade endast fått makt att beskydda henne för faror utifrån, så länge hon vandrade på Guds vägar.
— Tack så mycket för den rara drycken! sade Helfrid, i det hon räckte fram sin hand och neg för rövaren.