Följande dagen gingo alla ut i skogen och letade. Det höllo de på med dag efter dag en hel veckas tid, men något spår efter flickan kunde icke upptäckas. Då förstodo alla, att hon fallit i rövarens händer.
Ja, hur skulle man nu bära sig åt? Att befria Helfrid ur fångenskapen i tornet kunde inte gå på något annat sätt än genom att bryta upp järndörrarna, och därtill behövdes mycket folk. Ty komme blott några få, skulle rövaren skjuta ihjäl dem genom gluggarna på tornet.
Flickans fader gav sig därför ut i bygden för att skaffa hjälp. Under tiden smög sig brodern bort till tornet, där han ställde sig utmed väggen för att lyssna. Han hoppades möjligen få höra något ljud ifrån sin syster. Efter en stund fick han höra henne sjunga med en sorgsen och klagande röst. Sången avbröts ofta av gråt och snyftningar, och han kunde blott urskilja följande ord:
|
»Tussi, tussi mina får! Dagen tung och natten svår. Aldrig mer Ser jag er. Stackars den, som vilse går!» |
När Helfrid slutat sjunga, ropade brodern sakta hennes namn. Hon spratt till och skyndade till torngluggen för att lyssna. Brodern berättade nu, att deras far snart skulle komma med mycket folk och taga henne ut ur tornet. Helfrid darrade av glad överraskning. Hon vågade dock inte tala till brodern, för då kunde rövaren upptäcka honom. Men hon kunde sjunga det hon ville säga honom. Sången brydde sig nämligen rövaren inte om att lyssna på. Och så sjöng hon:
|
»Sorgsna rop från skogen höras, Vem är det, som klagar så?» |
Brodern svarade:
|
»Ropen, som med vinden föras, Gå från lammen dina små.» |
Helfrid väntade ängsligt på, att den utlovade hjälpen skulle komma, och så fortsatte hon att sjunga: