|
»Hjärtat bultar ideligen, Ser du ingen komma än?» |
Brodern svarade:
|
»Kvällen skymmer, mörk är stigen. Ingen, ingen ser jag än.» |
Men nu hade rövaren äntligen begripit, att någon talade med flickan. Han rusade fram och ryckte henne ifrån torngluggen.
— Släpp mig! ropade Helfrid gråtande. Far kommer snart med mycket folk och räddar mig härifrån.
— Ha, är det på det viset! skrek rövaren ursinnig. Då är jag dödens man, men då skall du också dö.
Och så släpade han flickan med sig uppför en trappa till en glugg, som var så vid, att man kunde komma ut genom den. Helfrid grät och ropade än en gång till brodern där utanför:
|
»Räven släpar mig till döden. Ser du ingen komma än?» |
