HAN SLÄPPTE FLICKAN OCH TUMLADE BAKLÄNGES.
Brodern svarade:
|
»Jo, nu får du hjälp i nöden. Se, här kommer hundra män.» |
Så var det också. En stor folkskara skyndade fram ur skogen och angrep tornporten med klubbor, släggor och järnspett. Rövaren hörde bullret och förstod, att hans sista stund var kommen. Han grep flickan om livet för att kasta henne ut genom torngluggen.
Då började i detsamma kyrkklockorna ringa till helgsmål, ty det var en lördagsafton. Så snart Helfrid hörde klockorna, återfick hon minnet av Gud. I ångesten knäppte hon händerna och ropade:
— Käre Herre Gud, hjälp mig, fräls mig från rövaren och döden!
Vid dessa ord blev rövaren likblek i ansiktet. Han släppte flickan och tumlade baklänges.
— Ve mig, ve mig! utbrast han förfärad. Flickan har återfått minnet av den, som jag inte vill nämna. Hon har åkallat honom, och nu stå de två änglarna åter vid hennes sida. Jag är förlorad.
I det samma hördes ett brak från den inslagna järnporten, och folket rusade uppför trappan. Rövaren tog ett språng och kastade sig ut genom torngluggen samt slog ihjäl sig mot stenarna på marken där utanför. Med fröjd och glädjerop fördes flickan hem, och från den dagen hade man aldrig ont av rövaren i det gamla slottstornet.