Ingen hade kunnat glädja sig mer än lilla Birgitta. Den disharmoni, som ofta gjorde sig kännbar inom familjen Kruse, hade man enats om att denna afton utestänga. Den tolvåriga Birgitta hade för en gång känt sig fullt lycklig och så glad, som det endast förunnas ett barn att vara.
Hennes föräldrar, baron Kruses, bebodde en stor, något avsides liggande egendom, där de förde ett gästfritt hus. Vänner och bekanta anlände och reste åter i en oavbruten följd.
I detta hem, fullt av omväxling, fanns dock en, vilken bar ensamhetskänslan i hjärtat. Det var lilla Birgitta. Hennes inre harmonierade ingalunda med det rörliga livet omkring henne. Mest berodde detta kanske på, att hon vanligen saknade jämnårigas sällskap, en brist, som heller aldrig gjordes något för att avhjälpa.
Hennes båda systrar voro betydligt äldre än hon själv, och med syskons självtagna och ofta despotiska rätt sköto de den yngsta systern åt sidan och läto henne alltid veta, att hon var i vägen, om hon någon gång sökte deras sällskap.
Modern kanske icke lade märke till detta, i allt fall låtsades hon vara omedveten om, att icke allt var, som det borde vara, med lilla Birgittas ställning inom hemmet.
Själv sjuklig och nervös, hade hon aldrig i nämnvärd grad tagit sig an sina barn, och särskilt gällde detta yngsta dottern.
Strax efter födelsen hade Birgitta lämnats i en tjänarinnas vård.
Mor Karin var änka och måste för sin utkomst söka sig en plats. Med glädje mottog hon anbudet att på eget ansvar vårda lilla Birgitta. En plikt, som hon också samvetsgrant uppfyllde.
Så småningom gjorde mor Karin sig oumbärlig i det Kruseska hemmet. Följden blev, att hon där kom att kvarstanna, även sedan Birgitta icke längre direkt behövde hennes vård.
Mor Karin var Birgittas bästa vän, och barnet visste intet bättre än att få vara tillsammans med henne.