Ingen kunde berätta så vackra sagor eller förtälja så mycket av intresse som mor Karin. En tacksammare åhörare än Birgitta kunde hon icke önska sig. Nu särskilt tiden före jul hade hon berättat om allt det myckna övernaturliga, som tilldrager sig under julnatten.
Bland mycket annat hade mor Karin förtäljt om, huru djuren i ladugården den natten mellan 12-1 erhålla förmågan att liksom människor samtala med varandra. Ingen borde då störa dem, hade hon sagt, ty de skulle unnas ro den enda timme på året, som en mild försyn givit dem talförmåga. Dessutom var det förenat med en stor risk att just då under »spöktimmen» beträda ladugården.
EN TACKSAMMARE ÅHÖRARE KUNDE HON INTE TÄNKA SIG.
Denna berättelse hade gjort ett så djupt intryck på Birgitta, att tanken därpå icke lämnat henne ro varken dag eller natt.
Att det var sant, tvivlade hon icke ett ögonblick på. Mor Karin, som var så klok och visste allting mycket bättre än andra, måste ju också veta detta. — — — —
Julafton, Birgittas gladaste dag på året, är som nämnts tillända. Birgitta har sagt godnatt till föräldrar och syskon och befinner sig på sitt eget lilla rum, tillsagd att gå till vila.
Det lilla huvudet är emellertid fullt av funderingar, och först och sist tänker hon på, att snart är den förunderliga timme inne, då djuren börja tala. Visserligen har mor Karin sagt, att de på inga villkor få störas, men tänk, om hon likväl skulle våga smyga sig ditut i den stjärnklara natten. Mörkrädd är hon då alls icke, och om hon går på tå riktigt tyst och försiktigt, kanske de aldrig ens komma att märka henne. Om de likväl få syn på henne, kunna de ändå omöjligt bli onda, ty hon är ju så god vän med dem och brukar dagligen besöka ladugården.
Att komma obemärkt ut genom husets stora port skall nog gå ganska lätt, ty Birgitta är van att öppna och stänga den.