Precis klockan tolv skall hon smyga sig ut. Visst är hon nu litet sömnig, men det gör ingenting. Hon kan gärna krypa upp i soffhörnet och vila en stund, medan hon väntar på tolvslaget. Nu har hon det riktigt bekvämt. Pappa brukar säga, att om man blott vill vakna på ett bestämt klockslag, så gör man det också. Nog vill Birgitta det alltid, och sin lilla klocka håller hon hårt sluten i handen.
— — — — Så där ja. Vart har tiden tagit vägen? Tornurets tolvslag ljuda redan genom det stora huset. Nu är tiden inne. Det känns litet kusligt, men Birgitta vill icke avstå från sitt beslut.
Så i ett nu befinner hon sig i sin fars stora ladugård, och det utan alla besvär.
Birgitta står alldeles nere vid dörren, och hon trycker sig så hårt hon kan intill väggen. Vad hon ser, kommer henne att på en gång fröjdas och förskräckas. Ett starkt ljussken, ett sådant hon aldrig förr skådat, möter hennes blick, och hon måste skugga med handen för ögonen för att ej alldeles bländas. Det tyckes henne, som om ljuskällan vore i själva himmelen, ja, hon har en förnimmelse av att själv befinna sig där. Hon vet, att detta är fars ladugård, och likväl ser hon nu icke vare sig väggar eller tak. Rummet är icke mer begränsat, och det tyckes Birgitta, som om det vore gjort av renaste guld.
Djuren finnas där alla. Hon känner dem var och en, och dock äro de sig så olika. De stå på sina gamla platser, men inga tunga kedjor hindra dem nu mer från att röra sig, som de själva behaga. O, vad de äro vackra! Skönast av dem alla strålar dock Birgittas älsklingskossa »Solöga».
Nu ville Birgitta smyga sig bort. Hon tror icke, att någon märkt hennes närvaro. Då vänder sig plötsligt »Solöga» mot henne. Birgitta börjar att darra och skälva i hela sin lilla kropp. Månne hon nu skall få bannor! Men hon har ju ej alls menat illa, och »Solöga» har hon alltid tyckt så mycket om. Birgitta står som fastvuxen och kan icke röra sig eller fly, som hon ämnat. Då höres »Solöga» tala: »Du goda, älskliga barn, som vågat dig ensam hit denna tid på dygnet, som de dumma människorna kalla »spöktimmen», du skall veta, att välsignelse städse skall följa dina spår, ty du har ett hjärta, som ömmar och blöder för alla värnlösa. Du vill icke skada någon utav oss. Jag minns din lena, mjuka hand, med vilken du strök mig och gav mig lindring, när den grymma drängen nyligen slagit mig. Fortsätt att vara god mot alla varelser, som äro i människans våld. Du skall icke göra det förgäves. Lycka och välsignelse skola följa dina spår.
DÅ VÄNDER SIG PLÖTSLIGT SOLÖGA MOT HENNE.
En hemlighet vill jag också uppenbara för dig. Något som icke människorna förstå. Just därför att de äro grymma och orättvisa mot oss värnlösa varelser, har Gud förhärdat deras hjärtan och låtit dem i sin förblindelse vända sig mot varandra. Därför rasar nu det allt förhärjande världskriget. Kom ihåg att säga dem, att för varje handling, som av kärlek göres mot oss arma över vilka de råda, minskas i någon mån deras skuldregister, och möjlighet gives, att Gud åter kan förbarma sig över jordens folk och låta dem känna den länge saknade freden.»— — — — —
— Birgitta vakna! höres mor Karins röst i dörren, det är tid att stiga upp, om Birgitta vill hinna bli färdig att åka med till julottan. Men vad tänker mitt kära barn på? Här ligger hon fullt påklädd på soffan i stället för att vila i sin mjuka bädd, och därtill har hon lampan brinnande och ställd så, att skenet faller mitt i hennes ögon.