Ja, det hade pojken ingenting emot, och så fick han låna gummans nya kängor att ha på fötterna, medan han satt där och väntade. Vardagsskorna hade gumman själv på sig, så det var hennes kyrkkängor han fick låna.
Med lagningen gick det emellertid långsammare än gubben hade tänkt, för när han en gång åtagit sig arbetet, ville han göra det riktigt ordentligt med både tåhättor, halvsulning och klackning. Skorna kunde därför inte bli färdiga förrän på kvällen, och Kalle ville inte vänta, tills det blev mörkt. Han fick gå hem i gummans nya kängor. Hon hade visserligen ett ögonblick tänkt på, att låta honom få ta sina vardagsskor i stället, för att kängorna inte skulle bli sura och otrevliga. Men så tyckte hon, att snöslasket var alldeles för djupt. Det skulle säkert ha gått över de låga skorna.
JAG SKULLE ALLT KUNNA LAGA DE HÄR SKORNA, SADE HAN.
— Men jag är rädd om mina kängor, sa' gumman, så du får gå hit igen med dem i morgon bittida. Då får du dina lagade skor i stället.
Ja, det lovade pojken förstås, och så gick han utan att säga tack för den hjälp han fått.
— Mormor! sade lilla Malin förvånad. Har inte Kalle fått lära sig tacka, när han får något?
— Nej, det är nog det ledsammaste med många av barnen från de allra fattigaste hemmen, att de inte lärt sig vara tacksamma, svarade gumman. Därför ha de ingen välsignelse av det de få, och så bli de allt fattigare och fattigare.
— Bli de fattiga därför, att de inte tacka, när de få något?