— Ja, otacksamheten har ofta det straffet med sig. Den som är tacksam mot Gud och hjälpsamma människor behöver aldrig råka i någon verklig fattigdom, såvida han annars är arbetsam och ordentlig.
— Jag tänker, han tackar väl, när han kommer tillbaka med kängorna och får se, hur fina och vackra morfar har gjort hans trasiga skor, sade Malin förtröstansfullt.
Men den som inte kom tillbaka, det var allt pojken. Gumman väntade förgäves den följande dagen och ytterligare tre eller fyra dagar. När då ingen Kalle hördes av, gick gubben själv till torpet för att lämna de lagade skorna och få igen kängorna. Men där träffade han ingen hemma utan fick återvända med oförrättat ärende.
Ytterligare en vecka gick — det gick två, ja det gick tre, och ingen pojke hördes av. Gumman kunde inte komma till kyrkan, eftersom hon ingenting annat hade på fötterna än sina låga vardagsskor. Hon blev tvungen att ge sig av till torpet för att höra efter sina kängor. Då var folket hemma, men munsjör Kalle var ute på sina strövtåg och hade naturligtvis kängorna på sig.
— Ja, se han fick lov te' gå ett ärende, sade torparhustrun, men i morron ska han få gå tebaks med kängorna, nu se'n han fått sina skor lagade.
— De ha legat färdiga där hemma nära en hel månad, upplyste gumman, och vi ha väntat på Kalle varenda dag.
— Jaså, ha ni det? Ja, i morron ska han komma.
— Har han gått med mina kängor, alltse'n han fick låna dem?
— Nej, visst inte! Han har haft träskorna i slasket. Men nu fick han ta kängorna, för det var lång väg, och så var det torrt på marken.