Så fort de kommit ut ur stugan, började Malin med största iver tigga och be för den sjuke gossen.
— Snälla mormor! sade hon och blickade bönfallande upp i gummans ansikte. Vi ha ju lite honung, som morfar fick ur bikupan i höstas. Och så ha vi vetebullar och julskinka och julost och mycket annat gott och rart. Skulle vi inte kunna ge Kalle lite sådan mat, som han tycker om och kan äta?
— Jo, det ska vi visst göra, svarade gumman, som blev mycket glad över Malins förändrade sinnelag mot gossen. Är du nu inte längre ond på Kalle?
— Nej, inte alls, mormor. Jag tycker det är så stor synd om honom nu.
— Skulle du vilja gå dit en gång till i dag?
— O, ja, det vill jag så gärna, så gärna.
SE HÄR, OCH SE HÄR! ROPADE HON IVRIGT.