Sedan de kommit hem, fyllde mormodern en korg med åtskillig god julmat, varibland även fanns en kopp med honung. Malin lade dessutom i korgen ett halvt tjog av de äpplen, hon fått på hösten, och som hon sparat och gömt för att hänga i julgranen. Så ilade hon av upp till skogstorpet med sin matkorg, som för hennes små krafter blev en rätt försvarlig börda.
Pustande och röd om kinden inträdde Malin i det fattiga torparhemmet och ställde sin korg på en stol bredvid Kalles säng.
— Se här, och se här, och se här! ropade hon ivrigt, i det hon radade upp på bordet de saker hon haft med sig.
Kalles bleka, avtärda ansikte livades av en märkbar rodnad, när han fick se äpplen och vetebullar. Och då han sedan fick en skiva mjukt vetebröd med honung på, kom det glans i de förut så matta ögonen. Han åt med strykande matlust ett par stycken dylika smörgåsar och fick sedan till efterrätt ett saftigt och välsmakande alexanderäpple.
— Tack ska du ha, Malin lilla! sade han med en hjärtlighet, som han förut aldrig förstått att visa. Det var rysligt snällt, att du kom hit med allt det goda, du hade i korgen. Nu blir jag snart frisk, ska du få se. Hälsa och tacka din snälla mormor så rysligt mycket!
Malin var nära att ge till ett utrop av glad överraskning. Tänk, att Kalle hade lärt sig tacka! Det var då för innerligen roligt. Nu skulle han säkert få Guds välsignelse och inte längre bli så fattig och eländig, som de otacksamma få vara.
I jublande språng ilade Malin hem för att tala om, hur glad och tacksam Kalle var, samt för att hjälpa till med att pynta julgranen, som morfar huggit och burit hem från skogen. Hon hade nu visserligen inte kvar mer än hälften av sina äpplen att hänga i den, men det var lika roligt i alla fall.
Det blev för lilla Malin den gladaste jul hon upplevat, åtminstone sedan hennes mamma gått bort. Hon var glad över att ha fått hjälpa den stackars sjuke gossen och över att denne gosse blivit snäll och lärt sig att vara tacksam. Men allra mest gladde hon sig över att ha sluppit ifrån den stygga vrede, hon hyst emot Kalle för hans vårdslöshet med mormors kängor. Nu skulle hon åter av hjärtat kunna bedja den femte bönen i Fader vår: »Förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro!»
Illustratör: Alfr. Frijs.
