En fridsstiftare.
För Snövit av Arvid Ohlsson.
årdarna lågo där uppe på var sitt backkrön — rödmålade och vitrandade — lika varandra som två bär. Emellan de båda familjerna hade alltid rått ett enastående gott förhållande. Man kunde i sanning säga, att de delade både ljuvt och lett med varandra. De hjälptes åt i arbetet, de gingo över till varandra på lediga stunder, de turades om med både kyrkskjuts, mjölkskjuts och kvarnskjuts. Båten vid sjön var byggd för att bära båda familjerna, och den vackra bersån på bergssluttningen hade de hjälpts åt att plantera och möblera. Där drucko de gemensamt kaffe på både födelse- och namnsdagar, där lästes postillan, och där höllos symöten på sommaren. Där hade de en avskild vrå undan slit och släp, och många gemensamma högtidsstunder hade de där haft. När vintern kom, stormen ven och kölden gnistrade, hade båda familjerna stora, goda sättugnar med sprakande brasor att samlas omkring, och julaftonsbordet med alla dess godsaker dukades aldrig mer än i ena hemmet. Även då turades de om.
Försynen hade tilldelat dem allt så besynnerligt lika. Troed Jönsson hade visserligen en pojke och Mårten Olsson en flicka, men inte avundades de varandra för det. Kanske låg där mening bakom. Gårdarna voro ju bara åttingar och kunde gott brukas som en fjärding, och hur det är, så blir ju ändå blodet tjockare än vattnet. I skolan höllo barnen jämna steg liksom på vägen dit och hem. Det var riktigt vackert att möta dessa båda, då de hand i hand småpratande eller sjungande sprungo mot skolan. Mårtens Malena var ett år äldre än Troeds Torkel, och så var han ju starka modiga pojken, och alltid kände Malena sig trygg både mot hornbaggar och glävsande hundar, och Torkel ville visa sig modig för Malena, om han ock var rädd själv, så att benen ville vika sig.
Så en vårdag kom Troed helt oförmodat hem med en vaktgosse, eller kanske han kunde kallas en liten dräng. Det skulle Troed aldrig ha gjort utan att först rådfrågat Mårten.