Johan och den lånade bibeln.
För Snövit av Anna Blomqvist.
et var en kulen novemberdag år 1838. Det enda rummet i stugan i Skogstorp var alldeles fullt av människor, som sutto på bänkar och stolar, på soffor och bräden, ja, till och med i sängarna och i den stora öppna spisen. Där var gubbar och gummor, husbönder och matmödrar, drängar och pigor, gossar och flickor. Det var husförhör i roten i dag, och då måste alla vara med.
Prosten var där, förstås. Han satt längst framme vid bordet, där den stora husförhörsboken låg. Katekesen och Nya testamentet lågo där också, och de ungas blickar foro ofta hän till de där böckerna. Ty i dag skulle prosten anställa förhör med dem i deras kristendomskunskap och deras färdighet att läsa innantill. Mer än en darrade invärtes, ty prosten var en sträng man, som icke sparade på bannor och förmaningar. Men var det någon, som gjorde sin sak bra, så sparade han inte på beröm heller.
Nu slog prosten igen den stora boken och tog Nya testamentet i hand. Innanläsningen skulle börja. Alla de unga fingo komma fram i tur och ordning och läsa några verser. På den tiden fanns ingen folkskola, utan föräldrarna fingo själva undervisa sina barn i läsning. Därför var det ganska olika med färdigheten. Somliga läste rätt så bra, andra kunde knappt stava sig fram.