Där var en pojke, som hette Nisse. Han var redan aderton år gammal och tre alnar lång, men hade ännu icke fått deltaga i nattvardsläsningen, för att han ej kunde läsa innantill. Två år å rad hade han kommit till prosten för att få läsa med de andra barnen men varje år blivit hemskickad igen.
ALLA DE UNGA FINGO KOMMA FRAM.
Nu skulle Nisse fram och läsa. Rädd var han förut, och inte blev det bättre, när han stod inför den stränge prosten, som tittade så skarpt genom glasögonen.
— Jaså, är det du, Nisse, sa' prosten. — Låt oss nu höra, om du bättrat dig, se'n sist vi träffades.
Och Nisse läste, men det gick lika illa som vanligt.
— Jaha, då blir det ingenting av med din konfirmation i år heller, sade prosten.
Men då begynte Nisse gråta och be:
— Söta, snälla, goda prosten, låt mig gå med. Jag är ju så stor och gammal nu, och ingen vill ha mig till dräng, för att jag inte har läst mig fram.