Att inte mer få ha sällskap till skolan eller komma över till varandra på kaffe och lekstunder, det var sorgligt. Den gemensamma lekstugan fick stå orörd, likaså den lilla dammen med båtarna och Torkels stolthet, vattenhjulet vid bäckringeln, dunkade förgäves på det gamla grytlocket — ägaren kom inte.
Det var inte roligt längre med någonting. Delad glädje hade varit dubbel glädje, det kände de och saknade den.
DEN STORA FAMILJEBÅTEN LÅG OBEGAGNAD.
Den stora familjebåten låg obegagnad hela sommaren, och i den vackra bersån kunde man nog se, att vanlig veckostädning förekom inte. Det var en sorglig tid. Mammorna ville, att allt skulle glömmas och förlåtas, men gubbarna satte sig båda på sina höga hästar.
— Jag har väl ingenting att be om förlåtelse för? Det var väl inte min skuld, — så sade båda. — Men inte skall jag kasta undan en uträckt hand, inte.
Den som led lika mycket som någon annan, om än han bar det inom sig, det var vallgossen Johan. Han hade liksom fått en aning om att han var tvistefröet. Hur många halva nätter låg han inte vaken och grät! Borde han inte samla tillsammans sina små tillhörigheter och tyst försvinna. En gång hade han till och med gjort det, men då han skulle öppna dörren, kunde han inte gå utan föll gråtande på knä vid sitt lilla knyte. Vart skulle han väl taga vägen. Här hade han ett hem, sådant som han aldrig haft, här hade han rönt kärlek och vänlighet, här hade han under dessa månader växt så fast med sitt unga hjärta, att bara tanken på att nödgas rymma därifrån kom det att liksom krympa samman av smärta. O, så brinnande han bad till Gud, att han ville göra det gott mellan de båda grannarna igen. Men det tycktes inte hjälpa. Tiden gick. Det blev både höst och vinter, och muren stod där lika hög och obestigbar.
Johan skulle vara kvar hos Troeds julen över åtminstone. Det var en söndag i adventet. Johan och Torkel brukade följas åt till söndagsskolan nere i byn, men på natten hade det snöat så, att fader Troed tyckte, att Torkel borde vara hemma, och så fick Johan gå ensam.
Lärarinnan talade om julen såsom en fridens och förbrödringens högtid, då Jesus — fridsstiftaren och fridsgivaren
— på ett särskilt sätt ville gästa våra hem. Frid
på jorden stod det i änglahälsningen före löftet om ett gott behag till människorna. Låt oss inte fira jul med hat i hjärtat till någon människa, ty då få vi ingen jul. Inte kan fridsfursten själv gästa ett hem, där hatet har fäste. Men Jesus både kan och vill använda oss till små fridsbudbärare icke endast i egna hem utan även i våra medmänniskors.