GRÅTANDE FÖLL HAN PÅ KNÄ VID SITT KNYTE.
Johan var idel öra. Fridsbudbärare. Det ordet ringde i hans hjärta, då han efter söndagsskolans slut skulle bege sig mot hemmet. »Jesus gör mig till en sådan», bad han i sitt inre. Men hur skulle det gå till. Inte tordes han gå över till Mårtens gård för allt i världen, och inte skulle det tjäna till något heller. Men tänk, om Jesusbarnet skulle vara utestängt i båda hemmen. Inte kunde det då bli jul. Och så som Torkel längtade. Det fick inte gå så. Johan stannade i snön. Kanske visste lärarinnan råd? Men tordes han gå tillbaka? Tordes han tala om alltsammans för henne? Visst tordes han. Hon skulle säkert förstå honom. Hon, som själv sagt, att vi skulle bli fridsbudbärare, ville nog även hjälpa, om hon kunde.
Lärarinnan kom själv och öppnade samt drog den lille försagde Johan bort i en stor ländstol vid den varma brasan.
— Vad är det, min lille vän? sa' hon så vänligt. Var nu riktigt förtrolig med mig, det får du. —
Detta gav Johan mod.
— Jo, menade lärarinnan, att de inte kunde hålla jul, som inte vore riktigt goda vänner med varandra?
— Visst, menade jag det. Nog kunna de jula i det yttre men inte i hjärtat, och det är ju huvudsaken.
Johan fick tårar i ögonen.