— Då blir där ingen jul varken hemma eller hos Mårtens.
Johan fick nu omtala allt han visste om förhållandet, som rörde de bägge familjerna.
— Det var tråkigt och riktigt synd, synnerligast om Torkel och Malena. De ha ju hållit av varandra som syskon, sa' lärarinnan.
— Men jag ville så gärna bli en fridsbudbärare mellan dem, om lärarinnan ville hjälpa mig, mente Johan.
— Nog ville jag, om jag kunde. Men min käre Johan, det är lättare sagt än gjort. Jag tror inte, vi kunna göra något bättre än bedja för dem. Och det vill jag hjälpa dig med. Göra vi det i tro och av verklig kärlek, så skall bönhörelsen visst inte utebli.
— Ja, men jag har bedit därom hela sommaren, och det har inte gjort någon nytta.
— Säg inte det, du Johan. Gud håller kanske bäst på med att nu förbereda jordmånen. Guds tid är kanske inte inne än. Hans tankar och vägar äro inte våra. Bed du bara. Kanske får du bönhörelse just nu till julen.
Men Johan var inte nöjd.
— Kunde inte lärarinnan tänka ut något sätt, på vilket man kunde göra det gott emellan familjerna. Ville månne inte Gud, att vi skulle handla också?