Framför ett brödmagasin stannade han, knuffade upp dörren efter ett par hårda slag, ty den var nästan igenfrusen, stampade snön av fötterna och klev in.
Då han steg ut på gatan igen, var han så lastad med paket, att man kunnat taga honom för en riktig julgubbe.
Gossen sov djupt och tryggt, då doktor Berg kom tillbaka efter sin utflykt. Han stannade en stund framför bädden och betraktade det lilla avmagrade ansiktet och de smutsiga röda fingrarna, som i sömnen gripit om tovsarna på nattrocken. Om man vågar påstå, att den gamle såg rörd ut, så gjorde han det nu. Men så vände han sig åt stolen, där paketen lågo, gnuggade händerna och småmyste, slugt och belåtet.
Och nu kommer det märkligaste av hela historien: den lärde, världs- och julföraktaren, vecklade försiktigt ur ett papper något, som han sedan ställde på bordet, och det var — ett julljus, och — ännu obegripligare, framför ljuset lade han upp äpplen och nötter, en bulle, en pepparkaksgris och en julbock. När detta var gjort, tände han ljusen, gick baklänges för att beundra sitt verk, och slutligen väckte han pojken.
Men vad hade då den gamle enstöringen undergått för en märklig förändring? Vem vet? Kanske densamma, som de stela snöflingorna, då vårsolen börjar lysa mot dem — det kan ligga mycket sol i ett par barnaögon ibland.
Pojken slog emellertid yrvaken upp sina ögon, slöt dem genast åter, bländad av ljuset, och saknade ord för sin förtjusning.
— O, så vackert! sade han slutligen, då han för sin hänryckning fick fram ett ord. — Tack snälla, snälla herrn!
— Håll mun, din byting, det är egentligen jag, som borde tacka dig, för att jag har fått lite jul i kväll. Nå, vad säger du om grisen? Det duger att ha ett förgyllt tryne, skulle jag tro.
— Ack ja! Tack goa, snälla — — —