— Nå, ja visst, det förstås, nog vet jag väl det — — —
— Hör du, vill du ha en smörgås till?
— Nej tack, jag skall väl gå nu.
D:R B. EN RIKTIG JULGUBBE.
— Gå! Det blir ingenting av. Gå, har man hört på maken! Du kunde försöka sova i stället. Lägg upp benet! Så där. Och här har du nattrocken över dig.
— Tack snälla herrn!
— Ja, det där kan jag nu! Jag går ut ett slag.
Den gamle doktorn hade plötsligt kommit i gott lynne, så gott, att han nästan småskrattade för sig själv, medan han tog på sig den litet gammalmodiga överrocken och pälsmössan, men han skulle ha blivit högeligen förgrymmad, om någon sagt honom det.
Det blåste duktigt, och drivorna lågo fotshöga. Men doktorn drog upp rockkragen, stoppade händerna i fickorna och gav sig modigt i väg i det slags språngmarsch, som stark köld alltid berättigar. Han tycktes ha ett bestämt mål och hörde således ej till de tokiga människorna, som kunde ge sig ut i ett sådant väder för rakt ingenting.