FADERN SMEKTE SAKTA HANS HUVUD.
Janne satte sig på sängkanten, och fadern började tala med honom om det svåra, oundvikliga, som nu upptog hans tankar.
En förfärande beklämning grep gossen, men han kunde inte, ville inte tro, att far skulle gå bort. Nej han kunde inte fatta detta. Tyst, utan ett ord, böjde han sig ned mot täcket och grät stilla. Så låg han länge och kände, huru fadern sakta smekte hans huvud. Så grep han den smekande, tärda handen och nästan skrek:
— Far, du får inte gå bort! Vart skulle jag taga vägen utan dig?
— Guds vilja kunna vi icke ändra gosse, viskade den sjuke. Gamla Anna-Greta har lovat att ta hand om dig, tills du blir så stor, att du kan ordna för dig själv, och fast hon är gammal och underlig, är hon dock bättre än de flesta. Bliv en ärlig och rättskaffens gosse, så går det dig väl i livet! När jag är borta, skall du skriva till dina systrar i Amerika och tala om huru det är, men, hör du Janne, om de då skriva och bedja dig komma över till dem, så res inte — hör du det — res inte!
En dag, flera månader efter sedan soldaten Fröjd gömdes i jorden, satt den lilla fader- och moderlösa Janne tyst och tankfull i mor Anna-Gretas lilla stuga. Han hade upphört att gråta nu, men han tyckte sorgen kändes dubbelt så tung, då den ej fick utlopp i tårar. Nog gjorde den gamla gumman, vad hon kunde för honom, och han såg, att hon ville honom väl, men hon var dyster och trumpen, och han var nästan skygg för henne. Så gott han kunde, sökte han hjälpa henne för att på så sätt göra litet rätt för sig, men han kände dock, att han var den bistra gumman mera till besvär än gagn, och detta plågade honom. Hon hade också på sista tiden sagt till honom, att han borde söka få tag i något arbete, och nu satt han och tänkte på, huru han skulle ställa det för sig. Då öppnades dörren, och den nya knekten, som tagit nummer och namn efter hans far, steg in i stugan. — Jag kommer från handelsboden och har ett brev till dig Janne, sade han och räckte gossen ett brev med utländskt frimärke. Det klack till i Janne. Det var systrarnas brev, som han så länge väntat på. Han bröt det med darrande händer och läste. Innehållet var främmande och kallt, knappt ett ord uttryckte sorg över faderns död, men så mycket mer stod där om, huru bra de hade det därute i Amerika, där möjligheterna voro så stora. Till sist följde ett erbjudande till honom, att, om han ville, skulle respengar sändas honom, så att även han kunde få komma ut till det fjärran lyckolandet. Han skulle få det så bra hos dem, och väl avlönat arbete skulle det också bli! Om och om igen läste Janne brevet. Var dock icke detta en utväg för honom? Skulle han icke, då hans egna systrar erbjödo honom hjälp, taga emot? Men fars sista vilja var, att han inte skulle resa. Kunde det vara rätt att bryta däremot? Han talade vid mor Anna-Greta om saken, men hon svarade kärvt, att i detta fall finge han själv bestämma. Han kände sig oviss och ängslig. Åh, vad det var svårt att vara så ensam i världen!
På kvällen gick Janne till sitt gamla hem. Han hade den sista tiden ofta varit där, dels emedan platsen var honom kär, och dels emedan han tyckte mycket om den unga, muntra soldaten, som nu bebodde den välkända stugan.
Janne berättade om det erbjudande han fått men även om sin fars sista vilja.
— Du skulle väl inte vara klok, sade den muntra knekten, om du inte toge emot ett sådant erbjudande. Vad har du att vänta härhemma? Släp och slit bara och dåligt betalt. Därute betalas arbete, även det lättaste, högt. Där kan du på några år bli en bärgad man. Vore jag som du, nog reste jag. De satte sig på den grönmålade bänken, som Jannes far en gång satt upp under det stora äppelträdet. Kvällen led, medan de sutto där och resonerade, skymningen smög fram över bygden, och allt blev så fagert och så stilla. Den unge soldaten talade och talade om Amerikas rikedomar och om den lycka, som där vinkade var och en, som ville bjuda till, men Janne blev allt mera tyst, till sist hörde han knappt, varom Fröjd talade, han satt bara och förundrades över, huru fagert allt var. Skogen stod så skyddande, hög och mörk bakom hans barndomshem. Himmeln välvde sig gul och lysande efter solnedgången, skymningen smög så mjuk och stilla över barndomshemmets tegar. O, så vackert allt var! Det blev så varmt inne i bröstet. Aldrig hade han sett hembygdens skönhet så rik som nu. Aldrig, aldrig, det kände han, skulle han i det fjärran landet finna en plats så vacker som denna. Nej, han kunde inte resa bort från allt detta.