Han vaknade upp ur sina tankar, då soldaten slog honom på axeln och frågade:
— Nå, visst reser du väl, Janne?
Gossen såg upp.
— Nej, sade han sakta och bestämt, jag reser inte. Far var emot det, och — och — så är det så vackert härhemma.
— Vackert, tja, visst är det vackert här, sade Fröjd, men inte lever man på det. Men du kanske är en sådan, som skulle längta, om du komme ditut och se, då ginge det galet, ty det har jag hört många berätta, att om en svensk kommer till Amerika och där gripes av hemsjukan, då går han helt och hållet under. Så, är du av den sorten, är det allt bäst, att du stannar.
— Ja, jag stannar, sade Janne, jag skulle aldrig kunna finna någon lycka därborta. Han sade farväl till soldaten och var snart åter tillbaka i mor Anna-Gretas stuga. Han var lugn nu, då han fattat sitt beslut. Bara han nu hade ett gott arbete, så skulle väl allt så småningom ljusna. Med dessa tankar somnade Janne den kvällen.
En dag frampå våren fick Janne tag i en tidning, där han bland andra annonser fann en om anställning av trumslagarpojkar vid samma regemente, där hans far tjänat. Kanske kunde det vara något för honom. Hela vintern hade han varit så gott som utan arbete, och gumman var trumpnare än vanligt. Toge han nu tjänst som trumslagare, så fick han åtminstone kläder och mat en del av året. På kvällen gick han till den unge soldaten och frågade honom till råds.
— Det är nog inte så dumt du, sa' Fröjd, du kan ju alltid försöka. Och så begav det sig, att Janne en solig och vacker majdag blev inskriven såsom trumslagare vid sin fars gamla regemente.
Lärotiden var lång och besvärlig, men Janne var en sådan där präktig pojke, som inte ger sig i första taget, och så hände det sig, att han på kortare tid än sina kamrater blev en riktigt duktig trumslagare.
Nu började ett friskt och muntert liv. Huru lustigt var det inte att på långa marscher gå före trupperna och slå den ena muntra takten efter den andra för de trötta soldaterna. Själv tröttnade han aldrig. Han var liten men spänstig och stark, och hans armar voro unga och mjuka. »Lilla Fröjden» blev snart allas favorit. Både officerare och manskap språkade så kamratligt med honom, och han tyckte om dem alla, mest dock om dem, som varit hans fars gamla kamrater, och som talade om gamle Fröjd och sade, att han varit en riktig hedersman. Bland Jannes närmaste kamrater fanns det dock några, som icke gillade honom, det var sådana pojkar, som aldrig i arbetet göra sitt bästa, och som, då de hava ledigt, samla sig kring kortleken. Dessa pojkar kunde inte tåla Jannes plikttrohet, ej heller att han på sin lediga tid tog sig till med något, som i deras ögon var mycket dumt
— han läste. Vid regementet fanns nämligen ett stort
bibliotek, där var och en fick låna böcker, och sedan Janne börjat begagna sig av denna förmånsrätt, fann han snart, att böcker äro ett gott och trevligt sällskap. Så fort han hade en ledig stund, läste han; på matrasterna, på kvällarna, under lediga stunder vid vakttjänstgöring, ja till och med då under marsch truppen fick endast några minuters vila. En dag, då Janne var på vakt, låg han på magen i gräset och läste Sveriges historia. Tiden var inne att slå virveln, men Janne var så intresserad av vad han läste, att han den gången alldeles glömde bort sig. Då fick han höra daglöjtnantens barska röst: