— Då är det avgjort då, när mötet är slut, resa vi hem, Janne.

Då militärövningarna för året voro slut, sade Janne farväl till trumman, icke utan saknad, ty den hade blivit honom kär, och så följde han löjtnant Sprengel in i staden och sattes där i skola. Sprengel var en rik man och därtill god. Han kände en innerlig glädje över att kunna hjälpa den lille fattige och föräldralöse trumslagargossen och ville, att han skulle känna sig riktigt hemmastadd hos honom, men detta hade Janne svårt för i början, respekten för löjtnanten satt i, och så var det så fint och förnämt överallt. Mest förtrolig blev han med fru Sprengel, en vacker och moderligt god kvinna och med lilla Elsa, som var 9 år och spenslig och blek men yr som en pojke. Hon ville från allra första dagen ha Janne till lekkamrat och lät honom ej vara i fred, förrän han följt med och sett på alla rum och på alla hennes leksaker. »Lilla Trummis», som hon kallade honom, blev snart hennes allra bästa vän, och då han var i skolan, gick hon bara och längtade efter honom. Den glada lilla flickan jagade till slut bort Jannes blyghet, så att han började känna sig som barn i huset i det förnäma hemmet. Flitig som han var och därtill begåvad gick det bra för honom i skolan, och vid varje termins slut kom han hem med de bästa betyg. Så gingo åren, och han blev student, och så ställdes färden till Uppsala, till »Den eviga ungdomens stad». Och nu lämna vi honom där i den av ungdom och sång uppfyllda staden, där han sitter i sin lilla studerkammare och läser och gnor, och förflytta oss flera tiotal år framåt i tiden, ända fram till våra dagar, och vi gå tillbaka till den plats, där vår berättelse börjar, till det lilla soldattorpet i skogsbrynet.

De gamla indelta soldaterna finnas icke mer, och deras torp hava sålts till förste bäste köpare. Den som köpt Fröjdtorpet är en gammal bekant, det är Janne Fröjd, nu en berömd och lärd doktor, som, eljest bosatt i huvudstaden, tillbringar sina somrar här i sitt gamla barndomshem. Nära intill har han låtit bygga en vacker vit villa, där hans svärföräldrar, översten och överstinnan Sprengel, bo. Det är kanske litet svårt till en början att i den högreste grånade officeren igenkänna den unge löjtnanten ifrån förr, men Janne som ännu är i sin bästa mannaålder känna vi genast igen, och hans fru är lika glad och munter, som då hon som liten flicka lekte med Janne och kallade honom »lilla Trummis».

— PAPPA, SLÅ EN VIRVEL FÖR OSS, BER JANNE.

Allt är sig likt vid det gamla Fröjdtorpet. Träd och buskar växa som förr, till och med den grönmålade bänken under äppelträdet står kvar. Där sitta i de tysta och vackra sommarkvällarna de gamla makarna Sprengel och doktorn och doktorinnan Fröjd, och äro doktorns småttingar med, så sitta de nedanför i gräset, ty de få icke rum på bänken. Då kan det hända, att yngsta pysen Janne, som absolut vill bli militär som morfar, tigger och ber:

— Pappa, slå en virvel för oss, och då ler doktor Fröjd så ljust och gott och går in i kammaren efter sin gamla trumma, och så låter han takter och virvlar ljuda, så att det ekar långt bort i skogen, och medan han så rör pinnarna, står han och ser ut över sin väna hembygd och tänker på, huru lyckligt det var, att han den där kvällen, då amerikabrevet kommit, lät sig fångas och hållas fast av sin hembygds skönhet och sin faders sista vilja.

Illustratör: Carl Riddersporre.