— Men julen är underverkens tid! mumlade hon förhoppningsfullt.
— Vad säger du, Margit? frågade en klagande röst från den torftiga sängen i rummets bortersta hörn, där en ung flicka kastade sig oupphörligt av och an och grät över sin nöd och sjukdom.
— Jag tänkte, att nu var rätta tiden för ett underverk att hända. Min far sade alltid, att Kristus kom till oss alla på julafton.
— Han kommer ej hit, sade den trötta rösten retligt. Naturligtvis, eftersom du är prästdotter, tror du på sådant. Jag gör det ej. Det är bara inbillning, kära du. Ett hopp mot allt hopp!
— Nej, nej, nej. Margit lämnade fönstret för att knäböja bredvid sängen. Vi hava förlorat allting utom tron, Gertrud. Låt oss behålla den.
VI HA FÖRLORAT ALLT UTOM TRON, GERTRUD.
— Jag kan det ej längre, snyftade den andra vid Margits bröst och i Margits tröstande armar. Vi ha studerat sång så flitigt och så länge och utgivit allt vad vi hade för att lära. Och likväl ha vi ej lyckats skaffa oss någon anställning ens som korister. Nu svälta vi och bliva snart utkastade på gatan, emedan vi ej kunna betala vår hyra.
— Åh, fullt ut så farligt är det väl ej, Gertrud lilla, sade Margit lugnande. Fru Ström låter oss nog stanna en vecka till. Hon sade mig det i går, och vi hava ännu tio kronor kvar till mat.