— Men när de äro slut, vad då? utbrast Gertrud och satte sig upp med ett förtvivlat uttryck i sitt unga ansikte.
— Något skall hända, kära du, det är jag säker på.
— Åh, det är endast prat, genmälte den sjuka otåligt. Det är endast din enfaldiga tro. Vem skulle vilja hjälpa två stackars föräldralösa flickor. Vi ha ingen vän!
— Vi ha en vän, yttrade Margit bestämt, och han skall komma och hjälpa oss i afton. Jag vet det. Jag känner det som visst i mitt hjärta.
— Varföre går du då ej ut och möter honom? sporde Gertrud snäsigt.
Margit tog sin hatt och kappa.
— Kanske skall jag finna honom, sade hon, mera till sig själv. Några kalla honom slumpen; jag kallar honom Gud.
— Gud!
Gertrud stirrade. Därpå skrattade hon bittert.
— Du är tokig, Margit — alldeles tokig.